2 januari 2018.
Joakim Kaminsky och Hans Eek argumenterar i Göteborgs-Posten om varför det är bättre att bygga vidare på de städer vi har än att bygga helt nya.
Det är klart att Sverige måste växa. På kort sikt 20–30 år kommer 25 procent av Bangladeshs yta vara översvämmad på grund av klimatförändringarna. Det är de mest tätbefolkade områdena som berör 80 miljoner invånare. I Västafrika stiger årstemperaturen med en grad vart tionde år. Torkan breder ut sig. Det kommer att bli folkomflyttningar i världen. Sverige har en ekologisk kapacitet att hysa minst 35 miljoner invånare. Förutom behovet i dag om minst 700 000 nya lägenheter måste vi bygga många fler hållbara bostäder och arbetsplatser samt infrastruktur.
Regeringens satsning på nio nya hållbara städer och stadsdelar i infrastrukturnära lägen är i det perspektivet vällovlig, men problemet är att de flesta av de föreslagna städerna i dag ligger på orörd mark och är placerade isolerat långt från befintliga tätorter. Kritiska röster har hörts från både miljörörelsen och den politiska oppositionen, men hittills har det varit relativt tyst från landets arkitekter. Ett citat från regeringens samordnare Johan Edstav i samband med en pressträff sammanfattar ironiskt nog ganska väl problematiken med projektet: ”Det här är en unik chans att göra något helt från grunden. Segregationen har tyvärr ökat de senaste decennierna. Nu ska vi försöka att inte upprepa misstagen från miljonprogrammet på 60- och 70-talet”. Den första meningen beskriver problemet i satsningen och de två sista visar på projektets överhängande risker.
Rätta till i stället för att bygga nytt
Historien visar att det är oerhört svårt att bygga ny stad, i stället bör vi bygga vidare på det vi har och lägga till saker som rättar till dagens problem. Något som Lars Marcus, arkitekt och professor i Stadsbyggnad på Chalmers, gav uttryck för när P1:s program Klotet tog upp frågan i oktober förra året. Många grandiosa stadsvisioner har haft goda intentioner, men resulterat i det omvända. Le Corbusier ville i sin plan Voisin ge Paris ljusa bostäder i ett grönt landskap, men skapade i stället en modell för den bilstad som idag förstör både invånarnas hälsa och miljön. Corbusier var en förebild för de svenska arkitekterna på 1920 och 1930-talet som resulterade i Stockholmsutställningen 1930 och så småningom ”miljonprogrammet” på 1960- och 1970-talen. Drömmen om den demokratiska staden i miljonprogrammet visade sig även vara ett bra recept på att bygga segregation och otrygghet.
Vad visionen om att bygga nya hållbara städer baserade på ny teknik längs järnvägslinjer kommer landa i kan vi bara gissa, men kanske kan Örestaden i Köpenhamn ge en föraning. Här ligger innovativa hus i ett pärlband längs en högbana med förarlösa pendeltåg, men stadslivet saknas. Den goda staden behöver i stället växa fram över tid så att dess sociala infrastruktur och historiska lager kan utvecklas i takt med byggnaderna.
Ett problem med de planerade nya städerna är att de är tänkta att byggas på jungfrulig mark. Exempelvis är Landvetter Södra tänkt att placeras vid Yxsjön i en gammelskog som enligt Naturskyddsföreningen är ett av de finaste naturområdena i Västra Sverige full med rödlistade arter. Här hamnar den nya staden på stort avstånd från allt utom en ny pendeltågsstation, men som exempelvis Alexander Ståhle beskriver i Alla Behöver Närhet, räcker det inte med att ha tillgång till en pendeltågsstation för att minska bilberoendet, i stället är det den direkta kopplingen till ett större stadssammanhang som är viktigast.
Landvetter exempel på misslyckande
Fem kilometer i nordöst ligger Landvetter, en bilförort med gigantiska parkerings- och impedimentytor. Hade dessa i stället bebyggts skulle inte bara orörd natur sparats utan Landvetter hade samtidigt kunnat utvecklas till en tätare och miljövänligare blandstad. Miljonprogrammet visar vilka problem som kan uppstå när stora områden byggs samtidigt. När alla flyttar in samtidigt får man lätt en homogen grupp av invånare. Estetiken och byggnadstekniken på husen blir likriktad och renoveringsbehoven kommer samtidigt i framtiden. Tankesättet och stadsplaneringen riskerar att bli föråldrade. Redan i dag har vi verktygslådan för att bygga hållbart, den största utmaningen är därför att börja implementera befintlig kunskap i större skala, inte att skapa nya visioner.
En unik möjlighet
Det framstår lätt som enklare och mer visionärt att lösa gamla problem med nya stora gester på orörd mark. Här kan arkitektkåren visa på alternativa vägar framåt. Hur ett välisolerat och välritat hus med sunda material är viktigare för miljön än tekniska innovationer. Hur det idoga pusslandet som krävs för att förtäta i befintliga städer kan vara lika visionärt och spännande som att bygga nya. Ett exempel kan vara Kjellgren Kaminskys vision för ett hållbart Göteborg där vi gav exempel på hur ny bebyggelse kan integreras i den befintliga staden på ett innovativt och hållbart sätt, ett annat kommunens eget visionsarbete i Göteborg 2050. På detta sätt kan vi använda dagens behov av nya bostäder och arbetsplatser som en unik möjlighet att utveckla våra befintliga städer.
Artikel publicerad på Göteborgs-Postens hemsida.
